Organisering av oorganiseringen

I somras satt jag hemma hos vänner på deras altan, vi hade ätit och pojkarna hade gett sig ut för att leka. Utanför altanen finns ett grönområde där några andra barn och ungdomar i olika åldrar spelade brännboll. Våra killar gick dit och började spela med de andra. Vi sitter och tittar och förundras över reglerna de har, eller snarare bristen på regler och vi frågar oss om de verkligen vet hur man spelar brännboll, funderar ett tag på om vi ska gå dit och visa dem.
I detta läge börjar jag skratta för jag inser att det är just det som vi vuxna ofta gör, försöker organisera på de konventionella sätten, att dessa barn och ungdomar hade jätte skoj i över 1 timme förbi såg vi.

I mitt jobb som fritidskonsulent möter jag ibland ungdomar som har en otrolig lust men inte är organiserade på något vis. i alla fall inte organiserade på det vis vi ofta vill att de ska vara.
Dessa unga kan ofta ses som ett problem eller störande då de far fram med en väldig fart.

Vad händer med dem när vi har lyckats knyta kontakt, bygga upp ett förtroende kapital och sedan kanske försöker styra dem in i en organisering?

Denna utmaning står jag inför nu med en grupp som har ett gemensamt intresse och det är dans. Tanken är att förena dem, ta några av de äldre som är kompetenta dansare och använda dem som ledare och i maj åka till Göteborg och dansa med Ultimate Desperados som är Nordiska mästare i break dance.
För att detta ska fungera måste de träna tillsammans både som grupp och individuellt, göra upp en plan för hur de ska få ihop pengar till resan och planera innehållet. De ska i allt vara delaktiga, fatta beslut och lära sig något mer än bara dansa, dom ska lära sig hur man jobbar demokratiskt i grupp.

Här står jag nu med min kamp att inte vilja styra dem, att inte ta över, att inte ställa krav utifrån minna tankar om hur det borde gå till, att inte ta död på deras lust utan istället försöker jag finnas här som en handledare och stötta dem och visa på vägen, låta de ha sin process och ha tillit till den.

I slutet av maj vet vi hur det gått och svaren på vad de lärt sig under resan kanske vi får vänta på men jag ska försöka ta mitt vuxna ansvar för minna känslor och tankar och låta dem skapa de regler de anser behövs (lägger till här att vår lag har vi alltid att förhålla oss till) och finnas där när de "skrapat knäna" och visa på nya vägar. 

För både dem och mig blir detta en resa inte bara till Göteborg utan även i en egen utveckling.

/Camilla