Underbara Örnsköldsvik!

Jag är nyss hemkommen från en bilsemester som jag och min lilla familj valde att genomföra i samband med att jag skulle åka ner till Stockholm, för att gå kursen ”Certifierad webbredaktör” på Företagsuniversitetet. Under loppet av sex dagar hann vi med Vaxholm, Stockholms innerstad, Linköping, Lindesberg och Gävle. Kursen var bra, semestern var…inte så mycket semester. Att åka på bilsemester med en ettåring, som tydligen har anlag för åksjuka, är ingen bra idé…

Det fina med resan, förutom att vi fick träffa våra goda vänner och att jag blev en fena på att fälla upp/ihop resesängen, var att jag insåg att Örnsköldsvik är mitt förstaval. Det är här jag helst vill vara. Hittills har det ”bara blivit så”; jag är född och uppvuxen här och när jag efter studierna blev erbjuden ett vikariat, som blev en fast tjänst, hamnade jag här igen och blev bara kvar. Nu råkar det vara så att både jag och min man är ”mellan jobb” och vi har sagt att vi är helt flyttbara, men när jag nu känner efter inser jag att jag är precis där jag vill vara – i underbara Örnsköldsvik. Här finns bra boende, fin miljö och allt du behöver inom rimliga avstånd. Det finns dessutom en slags anda – kalla det Nolaskogsanda om du vill – som säger att här i vår trakt kan vi uträtta stordåd, bara vi vill. Jag inser att det är en sanning med modifikation, och att det kanske till och med känns som ett slag i magen på den som precis blivit varslad, men om man ska fokusera på det som är positivt så är det faktiskt rätt högt i tak i vår kommun nuförtiden, och det finns mycket som är möjligt bara man ger sig fanken på att det går.

Livet består rätt ofta av uppförsbackar av olika slag, men jag tänker att det är med livet ungefär som med cykling upp till Sörliden: de första veckorna kliver man av vid Andra Långgatan, med blodsmak i munnen, men veckorna därefter tar man sig till Frejgatan, och innan sommarn är över tar man sig ända upp till Järvstagatan. Det är jobbigt för en soffpotatis, men det går. Barack Obama kom långt med sitt motto ”YES WE CAN!”, och det kan vi också göra. Kör hårt Öviksbor!

(De personer som råkar känna till att jag gav upp och köpte en moppe kan väl hålla det för sig själva, för att inte förstöra den fina metaforen.)